Ett försvarstal: Kevin Costner och Bodyguard

En smörig plåga eller bara en missförstådd film?

Nyligen såg jag The Bodyguard på TV4 Film. Och den berörde mig mer nu än när den gick upp på biograferna, 1992. Kevin Costner visar hur bra han är i den typen av hjälteroller som inte bär muskelpumpade attribut och stilar med oneliner efter oneliner. Han är bara tyst. Och ser kroppsligt ut som en fotbollsspelare, ja, en fotbollsspelare från 80-talet, ganska smal men vältränad.

Costner har fått så mycket skit att jag bara vill försvara honom. Visst, jag är inte dummare än någon annan. Jag kan erkänna att han gjort felsteg på senare år. Men hans facit från genombrottet Silverado 1985, De omutbara, Ingen utväg (-87), Bull Durham och Drömmarnas Fält (-89), Dansar Med Vargar (-90), JFK (-91), Robin Hood - Prince Of Thieves (-91) och Bodyguard är ett jävla tungt facit! Samtliga filmer är sevärda och mycket tack vare Kevin!

Han har ju jämförts med James Stewart och likheter finns, inte minst i gentlemannastilen och kläderna och i dialekten.

I Bodyguard spelar Costner Frank Farmer, en tidigare livvakt till Reagan. Farmer lever med samvetet från en attack på den dåvarande presidenten och arbetsgivaren. Men Farmer försvarar sig yttre sett med att hävda att han inte var där, då det hände. Han var nämligen på sin mors begravning.

Costner är helylle - som alltid. Men jag tänker inte dissa för det. I en av de första scenerna sitter han hemma på gården och lyssnar på Four Tops Walk Away Reneei bandspelaren och kastar kniv. Han får besök av Whitney Houstons säkerhetschef som vill anlita honom. Farmer visar honom att han är ett säkert kort med vapen och säger bara "we´ll see" om han kan göra ett bra jobb...

Det är den där lågmälda stilen, som han ofta blir utskälld för, som jag gillar. Flera säger att han är en torrboll, men det är han inte!
Bodyguard har skönhetsfläckar, men det är mest i manuset. Vissa partier, som när Farmer är med Rachel(Whitney Houston) i Florida, är svaga. Och liksom slutfinalen på Oscarsgalan då Farmer räddar Houston. Det finns liksom inget motiv varför hans tidigare kollega Portman ska försöka döda sångerskan.

Dessutom är det flera logiska luckor som duggar tätt... Men nåväl.
Sammantaget är Bodyguard en bra romantisk thriller med flera snygga partier, och när den är som bäst är den tät och spännande. Och se den för vad den är! En underhållningsfilm, 100 procent mainstream. Ingenting annat.


Minns ni med samma förtjusning som West 8th:s filmrecensent?

Den känns nu väldigt mycket 90-tal i musiken och kläderna. Och jag gillar att det utspelar sig mellan en svart kvinna och en vit man. Och med tanke på att producenten/manusförfattaren Lawrence Kasadan skrev filmen för Steve McQueen och Faye Dunaway, blev det egentligen inte så tokigt.

Filmens slut är också mycket, mycket bra. Costner står på flygplatsen med bruten arm och brutet hjärta. Hans kärlek, hans arbetsgivare Rachel Morrton lämnar honom med flyget. Efter en öm kyss till tonerna av I Will Always Love You...

I nästa klipp sjunger Rachel på en nattklubb med en annan livvakt. Och Frank Farmer har en ny arbetsgivare, någon kommunalpolitiker...
Bodyguard blev sågad när den kom 1992, och jag tyckte inte heller om den. Jag tyckte den var smörig. Men idag, med ett ”vuxet öga” och kanske mindre prestigeladdad syn på den, betraktar jag den med kärlek som till en gammal vän. Förstående, med värme och humor. Och, faktiskt, beundran.


TA